Var på akuten i Sundsvall från kl. 12:30 igår, till kl 12:00 idag, på remiss jag fick från vårdcentralen.
Fick åka sjuktaxi ner till Sundsvall.

Ja, jag har fortfarande lika ont i huvudet, men de kunde inte hitta något svar.
Jag är yr, det susar i öronen, det flimrar i ögonen, jag är väldigt ljuskänslig, väldigt ljudkänslig, och är trött och skulle kunna sova hur mycket som helst.
Det tog en hel dags energi för att bara kunna duscha i dag på avdelningen. Eftersom jag var så yr, så fick jag sitta ner i duschen.
När de kom med alla resultat som var normala, och de inte kunde göra mer, så tyckte jag att jag kan lika gärna ligga hemma och ha ont, som att jag ligger där.
Jag frågade om hur jag skulle ta mig hem, och jag tänkte att jag skulle ge min sista ansträngning för att försöka gå till apoteket innan jag skulle åka.
Då sa de att om jag kunde gå till apoteket så var jag frisk nog att åka buss hem, och behövde inte alls ha sjuktaxi hem.
Jag blev besviken, och irriterad, eftersom det tar 1-2 timmar, om inte mer,  med buss, och jag måste åka från sjukhuset, in till Sundsvall, byta buss där, till Härnösand, byta buss där för att ta mig hem.

Men jag tog i alla fall mina saker, tog på mig jackan och började vingla till apoteket.
Det snurrade mer och mer, och jag höll mig i väggen när jag gick. 
Men väl inne på apoteket kunde jag inte gärna gå å slita i hyllorna, det var alldeles för ljust, det kändes som om alla skrek, och det bara snurrade runt.
Jag tog en nummerlapp, men insåg att jag inte skulle kunna stå upp längre.
Jag yrslade runt där i korridorerna tills jag hittade en mellangång mellan 2 korridorer, där satte jag mig ner på golvet, och då kom tårarna...
Kände mig så liten, ensam och hjälplös!
Vad skulle jag göra?
Kunde inte ens hämta ut medicinen, hur skulle jag kunna sitta å skumpa på en buss i 1-2 timmar??

Folk gick förbi, och jag kände mig rätt fånig...
Men så kom en ung kille i sin vita rock, rullandes på sin sparkcyckel.
Han stannade till och frågade hur det var, om han kunde hjälpa mig med något, eller om jag behövde prata med någon.
Jag sa att det inte var någon fara, att jag klarar mig, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, utan började tjuta ännu mer.
Han sa att han kunde hjälpa mig dit jag skulle, eller dit jag behövde gå.
Jag förklarade min situation, och han tyckte jag skulle gå tillbaka till akuten, och säga att jag inte KUNDE gå till apoteket som jag sa.
Men jag ville inte ha nåt mer med dem att göra, så jag frågade honom om han visste av någonstans jag kunde sitta, där det var lite mökare, och lite lugnare.
Han gick runt hörnet och tittade, kom tillbaka och sa att jag kunde gå till "oasen".
Han hjälpte mig dit, och jag tackade honom innan han gick.
Bara det att han sträckte ut en hand, gjorde så jag mådde bättre, och jag orkade lägga in min sista växel, och ladda upp batterierna där inne i "oasen"
Det var ett ställe där man kunde be, tänka, vila, eller prata med en präst.
Då jag inte är troende, så höll jag mig till att vila.
Det kom faktiskt en präst och frågade om jag ville prata med  någon, jag tackade för omtanken, men sa att jag bara ville sitta en stund.
Efter ett tag blev jag helt ensam där inne, och jag tittade runt lite på små böcker och kort de hade till försäljning.
Hittade ett kort som stämde in så väl på mig då.

 

Man kan se den texten om både stort och smått.
Det jag kände DÅ, var det lilla han gjorde, som betydde så mycket och som gjorde att jag gick från vilsen till att våga/orka ta ett steg.

Jag ringde till Tony för att höra om han kunde komma, men han var mitt i massa lastning och kunde inte alls komma loss.
Jag ringde Jörgen, räddande ängeln.
Såklart var hans bil inte i körbart tillstånd, men han lånade våran bil, och åkte ner och hämtade mig.

Jag tog mig upp, LITE gladare, LITE lättare, LITE starkare, men med samma jobbiga besvär.
Gick in på apoteket, kände mig full och snurrig (eller snull och furrig som jag sa till Suzz)
Hämtade medicinen, tog 2 tabletter och satte mig vid stora entrén och väntade.
Då det tog Jörgen ca 40 minuter att komma ner, hade tabletterna hunnit verka, och jag var glad och NÄSTAN helt utan smärta.
Den lilla smärtan jag ändå hade, försvann pga att jag blev så snurrig, så jag brydde mig inte.
Indra var med i bilen, och jag blev SÅ glad att se henne! Jag fick en puss av henne, men hon verkade inte ha saknat ihjäl sig efter mig ändå ;P
Eftersom jag inte kunde bry mig mindre om läget, så passade vi på att gå in på Media Markt i Birsta.
Jörgen köpte nåt Wii-spel, och jag köpte kassetter till våran  dvkamera så vi har så det räcker i Spanien.

Nu är jag hemma, har pratat med Suzz, har skrivit klart här, Indra är kissad och bajsad, och NU ska jag lägga mig och vila lite.
Skönt att iaf. ha hittat en tablett som hjälper mot värken, men JÄVLIGT irriterande att de inte ville ta reda på vad det var, utan istället bara kasta ut mig med huvudet före.
De sa inte ens: "Kom tillbaka om det inte blivit bättre om en vecka"
Men jag kommer prata med vårdcentralen då, OM det inte är bättre.
Det är iaf skönt att varken röntgen eller blodprov visade nåt fel, men det är ju inte bra att jag ska vara sängliggande i en vecka pga. huvudsprängning,  yrsel och trötthet.

Men, det blir nog bättre om ett par dagar. Jag har det som mål iaf.

Det är SYND om mig nu, trösta mig med en röst!

**RÖSTA** ---->>      <<----  **RÖSTA**