Nu har jag skjutsat Tony till Statoil där han skulle ta över lastbilen och köra till Luleå.
Han åkte därifrån 21:00, och jag åkte sedan till skogen för att rasta och busa med Indra.
När jag sa hejdå till Tony, så satt Indra och väntade i bilen, och när hon får tråkigt, så sätter hon sig i framsätet.
Där fick hon sitta när jag skulle åka till skogen.
Huvudet går som en propeller då hon söker efter spännande saker att titta på. Hon är såå söt!
Framme i skogen, hon gör sitt, och jag tyckte hon kunde få åka i framsätet på väg hem oxå.
Hon kikar hit å dit, hon är så söt, och jag klappar henne å drar mina naglar gosigt genom hennes päls...
*SKRIIIIIIK* (jag alltså) Jag kände nåt, ett kryp? En fästing??
Jag HATAR HATAR HATAR fästingar!!!
Okej, om jag ser en på golvet så vet jag vart den är, och jag vet att den inte kan flyga, men jag HATAR när man upptäcker nåt bara sådär pang på!

Skyndade mig hem, tog fram en kam och fästingplockaren.
Satte Indra på golvet och började leta, leta, leta och leta.
Tillslut hittar jag det, jag särar hårbena efter hårbena, strå för strå, för att inte komma åt med fingrarna på det äckliga krypet.
Men när jag väl kommer dit, så visar det sig att det är ETT STORT SÅÅÅR!!!!
Åh, guuud! Ett gigantiskt sår, mitt på ryggraden, mitt mellan nacke och svansrot...
Pälsen lossnade där, det var en sårskorpa, och massa torkat blod, och massa äcklig geggigt var...
Veterinär!! Vart kan jag ringa så här dags???
"Lugn, ta det lugnt, hon håller inte på att dö, du kan ringa å boka tid imorn" intalade jag mig själv...
Drog bort den lösa pälsen, petade bort den halvlösa skorpan, konstaterade att det faktiskt inte var livshotande, det var "bara" 2x2 cm stort.
Tänkte att jag skulle tvätta det, så det är fint, sen får jag ta henne till veterinären imorn.
Tar fram bommul och jod. Tvättar rent, torkar försiktigt, tvättar med väteperoxidlösning oxå, för att vara på den säkra sidan.
När jag väl var klar med tvättandet, så såg det såååå fint å rent ut, och jag kunde återkomma till verkligheten.
Jag behöver inte ALLS ta henne till veterinären.
Det var ett ytligt sår, inte så ytligt som ett skrapsår, lite djupare, men inte så djupt att det behövde limmas eller sys.
Och jag kunde erkänna för mig själv att det räcker om jag tvättar det en eller två gånger per dag, å håller koll på det, så ska det nog läka fint.

Jag kan inte rå för det, när det kommer till djuren så överdramatiserar jag allt, och det är inte lite! Det är kopiöst mycket!!
Det är klart att det är jättebra att vara orolig om det händer nåt, men man behöver inte tänka ut begravningstal varje gång de får ett sår, eller stukad tass...
Ja, jag vet inte... Ibland är det nog tur att jag är ensam, så jag inte skriker och gormar, springer å viftar med armarna å ropar å har mig...
När jag är själv, så tänker jag mer rationellt, tar hand om det som ska tas om hand, och lyckas tillslut ta mig själv samman.
Jag vet hur jag är när tex Tony är med, eller ännu värre när Suzzen är med!!!
När Indra blev attackerad av den där schäfern med IDIOT-PARET.
Jag blev förhandlingslamad och Suzz fick kliva in och hålla ställningarna.
Eller när min älskade hamster Majja hade rymt, och blivit släpad i tassen av nån av katterna (som inte försökte döda henne, för då hade hon varit död.)
Jag vet att Charlie brukade vilja hålla koll på henne, så när hon sprang under nån hylla, så kröp han under och hämtade henne och la henne framför mina fötter.
Så han var snäll, men ibland kan vassa kissetänder göra hål på en liten dvärghamster som väger ca 40 gram... som i det här fallet.
Majja blödde lite, och ena tassen såg skadad ut.
Jag tog upp henne, skriker å gapar, springer in till sovrummet där Suzzen SOV, hon flyger upp ur sängen och landar sittande, jag gråter å hulkar och kan knappt få fram ett ord. Hon tittar på Majja, och lugnar mig...
Hon är huuuur lugn som helst, tittar och konstaterar helt lugnt att det ÄR ingen fara!
Tur i alla fall att både Tony och Suzz kan hantera mig när jag är sådär...
Hemska tanke om det var två av mig istället... oj oj oj ...
Majja haltade nån dag efter det, om ens det. och hon klarade sig alldeles fint!
Och få mig inte att gå in på när jag råkade klämma av svansen på min råtta Moa...
Shit!! Inte kul!!
Alla mina 3 första råttor (när jag bodde i Umeå) lyckades bli sjuka på en helgdag (alla på olika tillfällen så klart), så jag fick åka nästan 4 mil till jourveterinären och betala helgpris... aj aj aj... inte billigt...
Det var 10 år sedan, och det kostade då 750:- för ett besök om jag inte missminner mig.


Nä, Indra lever, katterna mår fint, Chillorna springer för fullt i sitt hjul, fiskarna simmar å ser friska ut, så jag ska vara rätt lugn å nöjd.
Nu ska jag äta lite mer fruktsallad och titta på en film.

Älskar och saknar dig Tony!!

*poof*