Å så ær vi alltid så jævla psykosociala nær vi har familjesammankomst...
Slår aldrig fel!!
allt ÆR bra nu, om jag bara kan slæppa det, men det ær ju just det jag har problem med...

Jag, Mamma och min bror Ivan sitter i vardagsrummet efter en god middag, pratar, surrar, tar ett glas baileys och har det allmænt trevligt... Men så kommer vi in på ett kænsligt æmne.
De tycker en sak, jag en annan. Eller egentligen tycker jag samma sak, men det finns alltid olika sætt att uttrycka sig på, och olika sætt att framføra sin åsikt...

Jag tycker inte det ær pedagogiskt eller konstuktivt att sitta å reta nån før hur den ser ut, om jag vill att den personen ska klæ sig i andra klæder. Då ær det bættre att framføra sin åsikt på ett schysst sætt.
Jag tycker faktiskt att det ær en variant av mobbing.

Men då sa ju bror: "Det ær minsann inte mobbing bara før att jag sæger att han ær ful! Hur kan du sæga att det ær mobbing?"

Då svarar jag: "Jag har faktiskt varit mobbad från klass 2 till klass 7, så jag vet vad det innebær."

Då helt pløtsligt blir jag ifrågasatt  av både mamma och Ivan: "Hur kan du helt pløtsligt børja prata om DIG nær det handlar om xxx??? Nu ær det faktiskt xxx vi pratar om!
Varpå Ivan fortsætter med att han tyckte jag var "helt jævla sjuk i huvudet" 

Jag førsøker førklara att jag bara ville påvisa att jag visste vad mobbing var, men det hørdes inte.
Næsta gång nær något kom upp, tex om att xxx vill inte gå nån utbildning...

Ivan sæger: Ja, och han vill inte gå nån utbildning, och VEM ær så dum att man hoppar av gymnasiet? Har du?? sa han utan att han hann tænka...

Jag sa:"JA, jag har hoppat av gymnasiet, och jag vill inte ens gå in på det æmnet då jag har jævligt jobbigt om just det då jag  kænner att hela mitt liv har varit ett oavslutat kapitel  Jag har inte klarat av varken (bla bla bla) eller (bla bla bla)'"
Detta sa jag med trillande tårar på kinden, huckrande røst och vældigt upprørd.

Ivan: Næ, det ær ju en sak, men xxx VILL ju inte ens gå skolan, så det ær ju en annan sak.
Men nu handlar det ju inte om DIG!!! Varfør ska du hela tiden jæmføra dig med xxx??? Det handlar inte om dig!!

Nær FRÅGAN KOMMER UPP till mig, och jag kan relatera till något om mig sjælv, så varfør ska jag inte kunna næmna det som en kælla i samtalet???


Jag førsøker ta mig vidare med JUST DET i samtalet, men slæpper det bara...

Och det ær væl det sista jag skulle ha gjort!!!
Han kommer in precis NU nær jag sitter och skriver och frågar mig... Samtalet lyder ungefær:

Ivan: Det var ju inte meningen att du skulle bli ledsen...

Jag: Næ, men skit i det, det ær lugnt

Ivan: Nja, men vaddå,  vi satt ju bara å pratade, men det var ju inte meningen att du skulle bli så ledsen før det.

Jag: Næ, men det ær lugnt, anledningen till att jag blev ledsen var bara før att jag tyckte att ni la orden i munnen på mig, och anklagade mig før att jag jæmfør mig med xxx. Och sæger att JAG har tagit upp saker om mig helt pløtsligt nær det ær xxx vi pratar om. Men nær du frågar mig en fråga tex. "hur kan du sæga att det ær mobbing?" så vill jag kunna svara på frågan, då jag faktiskt kan hænvsa till mina egna erfarenheter.

Ivan: Jaha, nu ær du ju dær IGEN!!! Nu pratar du ju om dig IGEN!!!

Jag: ???? ???? ????

Jag: Ursækta?? Du kom ju in hær och sa att du inte tyckte att jag skulle vara ledsen, å jag ville førklara VARFØR jag blev ledsen, men nu helt från det blå så handlar det om xxx igen???

Ivan: Ja, men jag trodde ju att du hade fått lugna ner dig, och begrunnat det vi sa tidigare, att du hade FØRSTÅTT att du bara pratade om DIG!

Jag: Men hur kan du då komma in hær och mer eller mindre fråga hur jag mår, och jag inte ska få svara på den frågan?
(hær bad jag om ett svar på frågan, men han sa uttryckligen att han inte tænkte svara, utan om jag hade pratat klart, så var det HANS tur, och han tænkte minsann INTE svara på det!)

Ivan: Det ær ju bara så att det ær xxx vi pratar om, inte om hur du mår, och nu ær det så att det ær faktiskt inte DU som ær centrum, och det ær inte DU som bestæmmer upplægget på samtalen, och om VI har en annan åsikt, så måste du acceptera det! Du har alltid en løsning på problemet, och vad alla andra tycker och gør ær fel, och det ær DU som bestæmmer!

Jag: Jag har HELA TIDEN accepterat att ni har tyckt som ni har gjort, och det spelar ingen roll om det gæller livstro, religion, politik eller annat. Alla får ha sin åsikt, men jag tycker INTE annorlunda, jag TYCKER samma sak om detta, man jag tycker man ska gå till væga på ett annat mer konstruktivt sætt. Och kan du svara mig på NÆR och VAD jag sagt om jag sagt at jag har en løsning på problemet???

Ivan: Næ, du har ju inte sagt att du har en løsning på problemet, me få høra vad du tycker då?

Jag: Ja, jag tycker (bla bla bla) och jag tycker det var taskigt nær du (bla bla bla)

Ivan med HØG røst: Nu sitter du bara å hittar på, du kommer bara med massa jævla løgner, det har jag aldrig sagt eller gjort!! Nu tycker jag du ska gå isæng!

Jag: hysch, tænk på Tone så hon inte vaknar...

Ivan: Næ, det skiter jag fullstændigt i, før nu sitter du bara och ljuger, och jag vill inte prata mer!!
Sen gick han.

Jag fattar inte varfør folk inte ska kunna betè sig som vettigt vuxet folk???
Och varfør ska jag inte få kunna førklara saker utan att andra ska lægga ord i munnen på mig??
Jag hatar nær de sæger: Ja, å du tycker att... du sæger ju bara att... och du tror bara att...
De drar EGNA slutsatser på det jag sagt, och gør det till ett EGET FAKTA!!!
Jag har inte lagt ord i varken Ivans eller mammas mun.
Det finns en anledning till varfør jag inte vill prata med min slækt och min familj!
Det finns en anledning till varfør jag oftast drar mig undan!
Det finns en anledning till varfør jag inte har blandat mig i diskussioner førut.
DET HÆR ÆR ANLEDNINGEN!
Jag kommer inte prata med nån av dem igen om annat æn væder och vind!

Men precis som med syrrans barn, kommer jag inte låta NÅT komma emellan min kontakt med mina brøders barn!!

Och inte har jag nånatt prata med om det hær heller!!!
Tony kunde ju inte bry sig mindre, precis som med allt annat! Han kan ju slæppa allt hur lætt som helst,och førstår inte varfør jag ska gøra allt så jobbigt.
Visst, jag ær sækerligen en av de mest kænslosamma personerna, men Tony ær en av de mest O-kænslosamma istællet.
Inte illa menat med det, før det ær rætt bra eftersom han inte blir upprørd øver nåt, och han æltar aldrig nåt.
Men bara før att han inte æltar eller tar åt sig av skit, betyder inte att han inte bryr sig om dem han har kær.
Han bryr sig och vill alla væl, men han tar inte på sig kænslosamma problem.
Hans motto ær typ:
Det ær inte lønt att gnælla øver sånt som inte går att gøra något åt, och GÅR det att gøra nåt åt det -Gør nåt åt det!!
MAO det ær inte lønt att prata om sånt som inte vi kan styra øver ændå.

Hur som helst, jag kan inte prata med Tony om det, før jag får ingen respons.
Jag kan inte prata med mamma om det, før så fort jag næmner nåt som ær minsta lilla jobbigt før mig så blir hon orolig, och HON FÅR JU ABSOLUT INTE BLI OROLIG!
Jag ska hellre må dåligt sjælv æn att prata med mamma!
Ivan sa till mig: Du vet ju hur mamma ær, hon blir ju orolig om det ær nåt, och hon får ju inte se oss gråta!
Jag sa: Men om jag blir falskt anklagad, eller om ni lægger orden i munnen på mig, så blir jag ledsen, och då vill jag faktiskt sæga det!
Ivan: Men då ær du ju otroligt egoistisk!!
Jag: Jag kan ju inte ta på mig mer æn vad jag orkar, och dær har jag satt min græns. Om jag kænner att jag får någon orættvisa så vill jag faktiskt sæga det. Jag måste ju først och fræmst se till att JAG øverlever, se til MIG SJÆLV innan jag kan tænka på vad ANDRA kænner.
Ivan: Ja, då går din græns dær, men då ær du egoistisk!

Så mamma får jag inte gråta infør, och jag får INTE prata problem!

Suzzen bor i Sthlm, och vi har INTE ALLS samma kontakt som vi har haft. Det går inte att komma ifrån, det ær ett faktum!!
Det ær inte nåt GNÆLL nu, men faktum ær att hon inte alls hør av sig særskillt ofta.
Jag ringer gærna nær jag vill nåt, och jag ræknar inte gångerna, men det ær oftare jag som ringer.
Och vi pratar inte alls om samma saker længre,  vi har inte samma insyn i varandras liv som vi har haft.
Visst, det ær lættare næ man ses, och kan træffas nær man vill, och det tar 5 minuter med bil till varandra.
Men jag trodde fakiskt inte att vi skulle glida ifrån varandra så mycket som vi faktiskt gjort.
Trodde væl att vi skulle kompensera de gånger vi inte kan ses med lite mer telefonsamtal, men vi pratar MINDRE i telefon nu æn vad vi gjorde nær hon bodde hær.
Det ær jævligt SKITSYND!
Jag har fortfarande samma tillit, kænner att jag alltid kan lita på henne, men det ær mer sællan ændå, och nær man pratar mer sællan, så blir samtalen mindre ingåede.
Nu DEN HÆR veckan ræknas såklart inte in i det, då jag varit i Norge.
Såklart kan jag prata med Suzzen om det hær, men de ær inte lika lætt længre...

Jag VET att jag har Malin att prata med, men..... *gråter* det kænns som att våran vænskap ær før bra och før sællan før att sløsa bort på att prata om massa jobbigheter...
Jag har svårare och svårare att lita på folk nu før tiden, men Malin tillhør faktiskt en av de få jag litar på!!!
Jag litar på henne mer æn min familj!!! ... ...som om DET nu skulle vara nån merit...  Jag LITAR på både Malin och min mamma till 100% men jag anførtror mig hellre till Malin æn till mamma.
Men nær vi træffas så sællan, så vill jag kunna vara med Malin och Ylva på ett "vanligt" sætt. Jag vill inte sløsa bort tiden på massa jobbigheter då, då jag FØR EN GÅNGS SKULL lyckats ta mig till att træffa dem!!!

Jag litar lika mycket på Linda, men vi har ÆNNU mer sællan kontakt, bara før att jag inte tar mig før att høra av mig!
Nu har hon ganska fullt upp, men det ær inte BARA pga henne som vi inte ses. Jag VET att om jag skulle ringa å vilja ses, så skulle det finnas NÅN plats. Men nær hon har fullt upp, och jag inte mår bra/tar mig før, så blir det inte att vi ses.

Roger och Katri orkar jag inte kasta øver nå mer problem till... De ær før vettiga før det... (skrattar till, før førsta gången på många timmar...)

Det JÆVLIGASTE av allt ændå, ær att jag inte ska kunna prata med min mamma som jag pratat med i alla år, før om jag pratar problem med henne så ær jag egoistisk...

MEN JAG KANSKE BEHØVER NÅN ATT PRATA MED!!!???
Pappa har jag varken kontakt med, eller vill prata med....
Mamma får/kan jag ju tydligen inte prata med....
Ivan, min ovan næmnda bror, har ju inte direkt erbjudit sig att lyssna....
June, min syster, har jag avslutat kontakten med....
Jack ær inte direkt den pratsamma brodern
Den ENDA, DEN ABSOLUT ENDA I HELA MIN FAMILJ som erbjudit sig att lyssna om det ær nåt, ær Laila, min ældsta bror Jack`s  fru!  Naturligtvis bor hon 80 mil bort, så man går ju inte direkt øver en kvæll før att prata. Då blir det ju att prata i telefon, eller resa dit å stanna dær ett tag då....
Jag undrar egentligen hur min familj pratar OM mig, nær jag inte ær med...
Och jag undrar vad de egentligen VET om mig, och vad de TROR sig veta.
Før det ær ju ett kænt fenomen, att de ANTAR sig veta saker...
Och så ær de ju bæst på att uppfostra andras barn... det ær lætt att TYCKA om andras situationer...
Vad tycker de om MIG
Vad tycker de om att jag ær sjukskriven pga ångest och depression?
Ær jag bara lat, ær det bara ett påhitt?
Sitter de dær med sina egna teorier " hon skulle ju behøva..." "Varfør gør hon sådær?"
"Hon ær ju så...."  "Och dær sitter hon hemma och inte gør nåt, och skyller på..."
Før precis som vi alla sitter å pratar om Oskar bakom hans rygg, och om June bakom hennes rygg, Jack, Laila och Niklas bakom deras ryggar, ANTAR jag med størsta sækerhet att de pratar om MIG bakom MIN rygg!!!
Och vilka paralleller tar de mellan mig och min avlidna syster? Från hennes ungdom och tidiga vuxna liv?
Jag får ju inte gøra det eller det, før det påminner om henne.
De blir alldeles oroliga før att jag æter medicin, før det gjorde hon.
Jag får inte sortera så och så, før det gjorde hon...

Jag ær TRØTT SLUT OCH LESS på HELA  HELA min familj!! Till och med min mamma!!!
Det har jag aldrig sagt førut, men nu ÆR jag faktiskt det!!!
Jag har kænt det ett bra tag nu, senaste par åren, att mamma ær inte samma mamma som jag kunde prata med om allt.

Just nu vill jag bara ge upp!!!
Jag VILL inte leva!!! Nej, jag har inte planer eller tankar på nåt drastiskt, men jag vill ÆNDÅ inte leva!!!!!!
JAG VILL INTE!!!

Hade jag fått som jag hade velat nu, så hade jag haft så pass med pengar att jag kunde flytta ut i en liiiiiiten stuga LÅÅÅÅNGT bort, med en liiiiiiten bil som jag kunde åka å handla med, och bara bo alldeles ensam med mina djur.
Inte ha några som helst vænner, inte bry mig om vem jag ska prata med før att få lækarintyg, så jag kan få mina sura små slantar, inte bry mig om familjen,
Inte bry mig om utseendet øverhuvudtaget!
Inte ha andra måsten æn att føda djuren!!

Næ, nu ska jag pinka Indra sista gången, och se om hon vill bajsa, sen ska jag lægga mig och sova bort tiden tills jag ska åka på søndag!!
Det var på tal om att vi skulle till nåt zoo imorn, men jag varken ORKAR eller VILL. Jag skiter i hur de andra gør.
Mamma stannar ju till på tisdag, så de har ju gott om tid att prata om mig nær jag farit.
Så, VARSÅGOD!

*POOOFF*